Tankar från joursängen
Tiden går både långsamt och snabbt, fastnar i nåt läge mellan sömn och vakenhet. Tänker på delfiner som sover med halva hjärnan i taget, undrar om det är såhär det känns för dem? Ena hjärnhalvan tänker konstiga drömska tankar och andra halvan vaksam på ljudet från jourtelefonen.
Hör mitt hjärta slå hur jag än lägger mig, pulsen för hög för att kunna somna. Lyckas inte varva ner trots att timmar passerar utan att telefonen ringer.
Tänker på patienterna en våning upp, att jag är enda läkaren här om något händer, när något händer.
Tänker på att två i personalen på akuten tidigare under kvällen diskuterat om jag är AT eller ST och kommit fram till "hon är för bra för att va AT, hon måste va ST!".
Försöker räkna ut hur mycket ersättning jag får för nattens arbete, mindre för varje minut jag registrerat att jag ligger ner i sängen, kommer fram till att jag nog går precis plus minus noll i och med att jag ju måste ta ut komptimmar både dagen innan och efter natten. Blir lite arg på systemet, att jag ska ligga här och delfinsova och inte få nåt av det.
Tänker på att sängen är för mjuk. Tänker på att jag och alla mina st-kollegor delar den här sängen natt efter natt. Tänker på hur jourtelefonen går från hand till hand dag efter dag, aldrig lämnas urladdad eller utom armlängds avstånd. Tänker på vården som en maskin, evigt tuggande, jag bara en tand på ett kugghjul. Tycker synd om sjukhuset som aldrig får vila, aldrig stå tomt.
Så ringer telefonen och jag sätter mig upp och svarar. Drar på mig sjukhuskläderna, spänner på kardborrebanden på skorna och fort ut genom dörren och upp för trapan. Kugghjulen tuggar på.