Går och ser en spelning
... med en artist jag såg senast när jag var 15-16 år. Minns att artisten gillade min bild på Instagram efteråt och jag tyckte det var så otroligt coolt. Minns också att jag tappade bort mina vänner, de ville springa runt i dungarna med olika killar och smygdricka alkohol, det ville inte jag. Minns att jag stod ensam och såg framträdandet, cyklade hem ensam sen, kände mig utanför, lämnad, sorgsen.
Nu är det över tio år senare och jag står och ser samma artist igen. Nu med en liten liten bebis i magen och med min man och hans syster bredvid mig. Kontrasten mellan den jag var då och den jag var nu är så stor, men minst en av låtarna är jag säker på spelades båda gångerna, och jag sjöng med lika helhjärtat båda gångerna. Efteråt köper vi munkar, skrattar, hälsar på vänner vi möter i folkvimlet. Sen cyklar vi hem i solnedgången. Stannar vid vattnet på vägen. Fotar varandra med sockervaddshimlen som bakgrund. Fotar min växande mage i profil. Somnar lycklig, varm.