Tyvärr är man ju som läkare inte immun mot att själv bli sjuk. För ett par veckor sedan fick jag en diagnos, ingenting särskilt allvarligt egentligen, men ändå en kronisk sjukdom; jag har hypotyreos. Resten av livet kommer jag behöva äta små tabletter med sköldkörtelhormon. Jag har ju känt mig trött den här vintern, som jag klagat på i flera inlägg, kanske känt mig trött hela det senaste året egentligen (eller längre?) om jag verkligen tänker efter. Skyllt på annat - på jobbet, på vintermörkret, på min katt som väcker mig på nätterna ibland, på livet i största allmänhet. Skyllt på att jag bara är gnällig och inbillar mig, alla är väl trötta? Men en dag när jag utmattad låg i kökssoffan efter jobbet så tänkte jag ändå att det nog vore bra att kolla upp. Så lämnade blodprover på jobbet, och blodproverna inbillar sig inte. Sköldkörteln producerar ett hormon som är lite som en gaspedal i kroppen, har man för lite blir man trött och trög, ängslig och kall och torr i huden, drabbas av en inre känsla av att nått är fel. Tillslut om det går länge kan man bli riktigt sjuk, men där var jag ju tack och lov inte.
Så doktorn fick bli patient. Fick boka riktig tid på min egna vårdcentral och sitta ner med min egna doktor, som fick bestämma vilken dos jag ska ha på medicinen och när vi ska kolla om proverna igen. Fick först börja på en låg dos, som trappades upp första gången i förra veckan, och det känns faktiskt lättare nu; livet i största allmänhet. Men det är också svårt att säga vad som är vad, jag kanske bara inbillar mig att jag är piggare? Jag har ju också varit ledig, det har ju också blivit vår. Men proverna bryr sig inte om placebo, och de ser bättre ut nu med tabletterna. Det känns faktiskt som att en dimma har lättat, känner mindre oro i kroppen, känner mig snabbare och piggare. Vill inte bara sova hela eftermiddagarna.
Undrar hur länge jag gått runt såhär, levt på sparlåga, kämpat mig fram med punkterade däck? Kanske blir jag en ny människa nu, jag 2.0? Känns i alla fall bra att det upptäcktes.