En längtan till universums mitt
Det händer mig ofta den här tiden på året att jag börjar längta till sommaren. Eller mer specifikt till vår sommarstuga, centrumet i mitt universum, navet som allt kretsar kring, min plats på jorden. Jag längtar efter de lavendelblå himlarna på kvällarna, att dyka i det kalla havet, att koka tevatten på den lilla gasolspisen. Längtar efter att hugga ved, att bära upp hinkar med vatten till disken, kanske tälja en liten fågel, gå ett varv längs strandkanten och leta efter sånt som kan flyta iland, P1 på den sprakande radion till frukosten. Längtar på det sättet när hjärtat känns tungt, först bara några sekunder när solen träffar ansiktet på ett visst sätt nu på vårvintern, som idag, sen mer och mer tills jag äntligen får åka dit nån gång när sommaren tillslut är här.
Nu har jag gått på min ledighet, måndag för alla andra, första dagen av vila för mig. Har fortfarande nästan inget planerat de här veckorna, utom de två resorna jag skrev om tidigare. Den första av dem redan till helgen, för att träffa en av mina pluggkompisar. Fram tills dess ska jag bara göra alldagliga saker - tvätta lakan, gå och träna, laga långkok nu när tiden finns.
(Om någon undrar så står det stilla med husköpet. Säljarna accepterar inte vårt bud, de vill att vi ska betala mer, men vi vill inte buda över oss själva och det finns inga andra budgivare än så länge. Så nu är vi i nåt slags väntans tider.)