Årsdagssyndromet
Har tänkt en del på min tid som AT-läkare på kirurgkliniken nu under november och december, jag tror det är för att det är samma mörker ute nu, samma tid på året. Tänkt på ett fånigt mantra från tiktok jag rabblade inom mig de där nätterna på akuten, "I don't suck, I'm just new at everything, I'm not a horrible person, I'm just learning". Anniversary syndrome finns det något som heter på engelska, årsdagssyndromet, alltså att man påminns om en händelse när det blir samma tid på året igen som då det hände. Mådde inte bra under min tid på kirurgen, av flera anledningar, men framförallt två. Dels att det verkligen inte är mitt område, kände mig som en fisk på land, och dels att stämningen och läget på kirurgkliniken inte är särskillt trevlig. Inte för någon och kanske särskillt inte för AT-läkare. De har haft kris där länge, rubriker i tidningarna, om kö till avdelningarna, kö till operationer, brist på sköterskor, och det går ju såklart ut över vår AT-placering också.
((För er som inte är läkare eller jobbar inom vården så kanske jag behöver lägga in en förklaring här om att kirurger ofta (inte alltid, inte alla kirurger, och så vidareeee) är lite osköna? Stämningen på kirurgkliniker är ofta rätt kompetitiv, ST-läkarna slåss för att få tid att operera, många är av typen att de tror de är lite bättre än andra. Stämningen var inte särskillt välkomnande för oss AT-läkare, det kändes mest som att vi var där för att antingen bemanna akuten och ta så många patienter som möjligt, med dålig handledning därtill, eller för att göra orimligt mycket administrativt arbete på avdelning. Vissa av läkarna var såklart trevliga, men många läkare där hade jag verkligen svårt för och jag har sällan svårt för folk.))
På nätterna var man ibland ensam på akuten, om nån frågade "var är kirurgen?" så var det alltså jag som var "kirurgen". Hade sån extrem ångest inför de där nattpassen. Har några patienter jag särskillt bär med mig från tiden på kirurgakuten; den brännskadade mannen som jag ordinerade mängder morfin till men han slutade aldrig ha ont, 5 mg, 10 mg, 10 mg, 10 till... . Mannen jag fick berätta till mitt i natten att han nog hade cancer i hela magen. Mannen som låg och dog och jag fick ringa till hans fru och säga "förlåt att jag ringer mitt i natten, kom fort, ni hinner nog om ni kommer nu". Kvinnan som flugit flera meter genom luften vid en trafikolycka.
Har också ett annat särskillt minne jag tror jag återkommer till för att det har en olöst fråga, nästan lite som i mitt tidigare inlägg . Såhär: Mitt sista pass på kirurgen var ett nattpass. Jag hade gått tillsammans med samma staffettläkare hela nattveckan, och han började rapporteringen på morgonen med att ge mig beröm - inför alla läkare på kliniken - för att jag hade jobbat på bra och effektivt, "en ovanligt duktig AT-läkare" . Redan där pinsamt. Han hade sagt det till bara mig tidigare den natten, det räckte bra för mig, och gjorde mig glad. Det kändes i stunden bara konstigt och jobbigt att få all uppmärksamheten där på morgonmötet. Efter det säger jag att det är min sista dag av min placering och tackar för mig, som man brukar sista dagen, och då händer det jag inte kan förstå. En av ST-läkarna, som jag inte kommit jättebra överrens med ska sägas, initierar en applåd för mig. Förstod varken då eller nu om han menade allvar, om han tyckte jag var "värd" en applåd, eller om han gjorde det som ett hån? Ville dö av pinsamhet. Höll nästan på att börja gråta där och då, skör och hudlös så som man blir efter nattpass. Har pratat med andra som också träffat den ST-läkaren, och de förstår inte heller - det är alltså en sån person som hade kunnat göra nåt sånt för att håna en.
Fick nyligen frågan om vad som varit bästa på AT, och känslan av frihet och lättnad jag hade när jag var - K L A R - med mitt kirurgblock, fått alla dokument underskrivna, och aldrig skulle behöva komma dit igen, var det första jag tänkte på.