Det första ultraljudet
20 timmar kvar.
Cyklar tillsammans och hämtar ut ett paket. Pratar på vägen.
”Det är inte på riktigt än” säger han
”joho det är det väl! När blir det annars det då? Imorgon när vi får se?”
”Ja kanske. Ja det är väl på riktigt, men det är ju läskigt också.”
17 timmar kvar.
Formulerar SMS i mitt huvud;
den här gången är det bara 1
vi har en dåligt hållen hemlighet
i februari kommer det en bebis
i februari hoppas vi att det kommer en bebis
i februari kommer det en bebis om allt går bra den här gången
13 timmar kvar.
Ligger på soffan och oroar mig. Öppnar och stänger samma appar igen och igen i cirkel, försöker hitta distraktioner. Tänk om det är två igen? Tänk om det inte alls när nån bebis där i? Tänk om hjärtat inte slår? Vad blir det kvar av mig då?
7 timmar kvar.
Vaknar mitt i natten. Hade svårt att somna och nu sover jag oroligt. Fastän jag tog en lergigan på kvällen, både mot illamåendet och för att få sova ordentligt, det gick ju sådär. Drömmer om korniga ultraljudsbilder. Ligger och tänker och tänker och kanten mellan tanke och dröm suddas ut. Drömmer att jag börjar blöda.
3 timmar kvar.
Larmet ringer. Natten är förbi. Trött som döden. Mår illa. Måste äta frukost.
1 timme kvar.
Kramas i köket. Känner illamåendet hela vägen upp i halsen, förstärkt av oron inför undersökningen.
10 minuter kvar.
Sitter i väntrummet. Mittemot stolarna där vi båda satt och grät förtvivlade för ett halvår sedan. Tiden går så långsamt, men snart ska de ropa upp mitt namn, snart.
30 sekunder kvar.
Är så illamående att det vattnas i munnen på mig. Sväljer och sväljer saliv. Barnmorskan är vänlig och vän, frågar;
”Är ni oroliga?”
Min man bredvid mig så stängd och sammanbiten. Jag kommer kräkas om det visar sig vara något fel. Jag kommer kräkas.
0 sekunder kvar.
”titta jag ser direkt, ser ni? Jag ser bara en, och ser ni där, ett litet litet hjärta som slår.”