Håller andan och väntar
Det är tre dagar innan vi åker till Finland på bröllop. Jag kastar nästan testet för det syns inte direkt, men där är ett svagt streck. Tittar på det igen och igen i olika ljus, men det är inte en synvilla, där finns ett streck. Jag blir inte förvånad, kunde knappt äta halva min lunch dagarna innan, ett svagt illamående som smugit sig på. Tittar och tittar på det där strecket, men känner mig mest bara tom.
Bröllopet kommer och jag säger till mina vänner, de hade ju ändå fattat eftersom jag inte kunde dricka alkohol. Försöker göra det till en liten grej, ”det är jättetidigt och det är ju inte alls säkert att det blir något sen”.
Nu är jag i vecka sex och allt verkar ju gå som det ska. Magen minns och har redan börjat puta utåt. Vi som hade tänkt hålla det hemligt länge, så länge till går det nog inte att dölja, ett par veckor till högst. Särskilt som alla i våra familjer bara går och väntar på det. Har sett min svärmor som en hök analysera min mage sen flera månader tillbaka.
Det känns tråkigt att jag inte känner mig glad ännu, går bara runt och väntar på katastrofen. Kan inte riktigt föreställa mig att det kommer bli en livs levande bebis, det blev det ju inte förra gången, så varför skulle det bli det nu? Jag vet att det är ologiskt, mest sannolikt kommer det ju gå bra, men det är nog mitt hjärta som försöker skydda sig själv. Jag hoppas det går över, kanske efter första ultraljudet, att jag vågar hoppas då, om vi får se att det bara är en, och om allt verkar okej.
Jag minns hur pirrig jag var förra gången, hur jag drömde mig bort, tänkte på framtiden, hur jag kunde se mig själv med min bebis i mina armar. Nu ser jag ingenting. Jag tittade på gamla klipp och foton från då, min mage nu redan lika stor som i vecka tio förra gången. Tittade på klipp där jag visade upp min lilla mage, såg hur det lyste i ögonen på mig. Filmade ett likadant nu och blev lite ledsen, så tydligt blev det vad det här året har gjort med mig, blicken avvaktande, leendet försiktigt. Nu tar jag en dag i taget. Håller andan och väntar. I slutet på juli har jag bokat första ultraljudet.