Ett skrik som blev kvar
När min syster fick hör att vår ena bror var död så skrek hon rakt ut. Jag hörde det genom telefonen fast jag stod två meter bort och samtalet var inte på högtalare. När jag hade fått höra det några minuter tidigare blev jag bara helt tyst, med en hand framför munnen, en hand greppande i en pelare bredvid mig för att inte tappa balansen. Mitt skrik fastnade i halsen. Lagrades inom mig. Kunde känna rent fysiskt ibland hur det skriket fanns kvar i bröstet.
Två år senare skulle skriket komma ut, men det kunde jag förstås inte veta. På en midsommarfest skulle en kille hålla mig upp och ner i anklarna, alltså inte mot min vilja utan vi tyckte det var en kul grej, som man kan göra om man är 18-19 år och en är jättelång och en är ganska kort. Först ett vanligt tjejskrik som på tivoli i en läskig karusell, men så plötsligt hittade det där andra skriket ut, avgrundskriket som bott i mig så länge. Stackars killen fattade ju ingenting, blev skrämd och släppte ner mig, sa förlåt förlåt förlåt vad hände till mig där jag skärrad låg och hulkade i gräset.
Det här minnet kom tillbaka till mig när jag läste Annika Norlins Stacken för några månader sen. Fick stanna upp mitt i läsningen för där på sida 251 stod ju om mig. Om mitt skrik som legat sparat i kroppen, som efter att ha studsat runt i flera år plötsligt hittade en väg ut. Det var alltså inte bara jag. Såklart det inte bara var jag.
Skickar ett mentalt tack till den där stackars killen, som höll mig upp och ner, som skakade ut skriket ur mig som fastnat mellan lungor och stämband, en heimlichmanöver för själen. Kanske hade skriket fortfarande funnits kvar där annars? Fortfarande studsat runt inuti, eller ruttnat till nåt extra mörkt och slemmigt. Tack.