gaeddan.blogg.se

Jag har fyllt år och gav mig själv ledigt två dagar i present, komptimmarna har byggt på sig fort nu när jag jobbat lite helgpass (2 timmar komp per arbetad timme…). Ena dagen gick jag en lång promenad, det var halvmulet och världen var helt svartvit; snö och frosttäckta tallar. Hungern efter vår växer sig stark då; Den där nästan berusande känslan när löven plötsligt slår ut och det inte går att se sig mätt på allt det klorofyllgröna. Egentligen är det knäppt att bo såhär långt norrut, vintrarna så långa och mörka. Ens inre reptilhjärna hinner varje år helt tappa hoppet och tro att nu är det ute med en, innan solen i mars börjar återvända. Min inre lilla ödla har i alla fall redan vaknat till liv och förstått att vi ska få leva lite till. 

Jag började i alla fall på den där promenaden att tänka på ett vetenskapsmuseum jag besökte som barn, eller mer specifikt en stor tratt som demonstrerade gravitationen av ett svart hål. Man kunde skjuta iväg stora tunga järnkulor längs kanten av tratten. Först cirkulerade de några varv längst ut, men hur hårt man än sköt iväg kulan så började den alltid dras ner mot trattens mitt. Varje varv lite längre ner och lite snabbare runt hålet i mitten tills den virvlade runt runt i snabba elipser, innan den till sist föll ner i mörkret. Ser mig själv som den där kulan, tvillingarnas död som det där svarta hålet. 

Tack och lov kom ju ljuset tillbaka igen, till skillnad från ett riktigt svart hål, men det kändes lite konstigt att fylla år faktiskt. Konstigt att fira ett sånt fruktansvärt år i livet. De positiva saker som hände skuggas nästan helt. Glädjen över att bli gravid, att få berätta till våra nära och kära, det där första ultraljudet och minnet av när vi satt och skrattade och grät i bilen efter att vi fått veta att det var två, alltihop förpestat av den död och sorg vi då inte visste skulle komma. Det går inte att glädjas åt de minnena, de gör bara ont att tänka på. 

Hoppas att mitt trettionde år på jorden ska bli fyllt med mera ljus och glädje, mindre mörker och sorg och helst inga svarta hål alls, och att mitt hjärta kan fortsätta läka lite till.