Ett långdraget gisslandrama
När jag skriver det här är det sista dagen på min ledighet, imorgon börjar jag jobba igen, som ST-läkare. Känns tråkigt att ledigheten tagit slut, jobbigt att börja jobba igen, men försöker övertala mig själv om att det ska bli kul också, och lite skönt med vanliga rutinerna tillbaka. Och det ska bli kul också, att få komma tillbaka till min klinik där jag trivts så bra. Och kanske inte så jobbigt som jag tror nu när jag fått mitt levaxin? Jag har ju faktiskt fått vara ledig riktigt länge nu, det känns, sista dagen som AT känns avlägsen. Ändå en liten oro i kroppen, en söndagsångest x6. Försökt vara snäll med mig själv idag. Gått en långsam promenad i snöfallet, handlat nagelolja på Åhléns som tröst för att mina veckor av nagellack nu är slut, handlat lite godis, och pepsi på extrapris som tröst när jag kommer hem från jobbet under veckan sen.
De här senaste veckorna har det känts som att hela den här lägenhetsförsäljningen hållit mig gisslan, har inte riktigt kunnat slappna av, inte haft inspiration till att göra något kreativt. Hela tiden ett bakgrundsbrus som stört mig. Vi fick ju ett bud på utropspris som jag tror jag skrev om, men det drogs tillbaka. Sen har vi fått hålla fler visningar, och fått ett bud under utropspris. Nu väntar vi och hoppas på ett nytt bud imorgon, mäklaren trodde på det (några som ville fundera över helgen). Och en till sista visning på tisdag, mäklaren vill helst nå ett avslut i veckan. Skulle vara skönt att ha allt färdigt, kunna se fram emot flytten istället för att oroa sig över försäljningen.
Nu ska jag lägga mig i soffan, smeta persikodoftande olja på mina nagelband, äta mitt godis och njuta av mina sista timmar innan vanliga vardagen drar igång.