Om minnen, om sorg
Jag har tänkt mycket på hur minnet fungerar, hur ett minne kan förvrängas och förändras av att man tänker på det, hur det faktumet kan utnyttjas för att ändra hur man känner inför saker, förminska eller förstärka. Jag har tänkt mycket på detta eftersom att jag förlorade ett syskon för 10 år sedan, när jag fortfarande var tonåring. Jag har vissa händelser, vissa minnen, som jag gått tillbaka till så många gånger, varit i så mycket, att jag inte helt säkert vet vad som stämmer och inte.
Ett sånt är minnet från de sista dagarna jag spenderade med min bror. Om det inte vore för fotografierna från de dagarna så skulle jag nästan tro att det var helt påhittat, för att det låter som något ur en saga. Det andra som gör det minnet speciellt är att jag inte helt säkert vet hur berättelsen egentligen slutade, alltså som i att jag har aldrig vetat, och jag har inte vågat fråga dem som kanske vet, rädd för att svaret skulle förvränga mitt minne och färga det svart, rädd för att de inte heller vet.
Det som jag minns var att vi räddade en liten andunge från att bli uppäten av trutar. Den hade skiljts från sin familj och simmade i panik helt ensam medan de stora fåglarna cirkulerade runt den, hungriga, väntandes på sin chans för att mellanmål. Andungen pep förtvivlat, men ingen andmamma syntes nånstans. Fast vi visste att vi inte borde så kunde vi inte låta bli, hjärtat gick sönder av en ensam liten andunge, vi kunde inte låta den ätas upp bara så, rakt framför våra ögon. Vi rodde ut i vattnet och fångade den med en håv.
Vi hade andungen i en hink först, och matade den med vatten och bröd och den blev tam på en gång. Ville inte vara själv i hinken, bara pep om den blev ensam. Den sov i våra händer, helt orädd för jättarna som kommit till undsättning. Så dunig och mjuk och varm. Men vad skulle vi nu göra, vi hade ju brutit mot regeln - ändrat naturens gång. Vi kunde ju inte föda upp en andunge, hur skulle den klara sig sen när vintern kom? När den blev stor, för stor, och inte så gullig längre? Vi spanade hela dagen efter mamman och syskonen till andungen, men de dök aldrig upp. Jag minns hur vi försökte sova med andungen i hinken, hur den bara pep och pep. Minns att min bror tog ankungen till sig, hur den sov under lockarna av hans hår.
Jag minns tydligt min bror nästa morgon, med andungen i handen, håret rufsigt av natten. Min snälla kloka storebror som precis tagit examen, minns stoltheten i mitt hjärta så starkt. Hur glad jag vara att vi hade de där dagarna tillsammans, efter flera år av att han pluggat långt bort. Min bror som nu snart skulle ut i världen igen, trodde jag.
Den dagen gick vi med andungen pipande i hinken längs vattnet och letade, efter resten av dunungarna och mamman, men utan framgång. Fortfarande ingen andfamilj i sikte.
Sen åkte jag hem och därmed vet jag inte längre säkert vad som hände. Min bror skrev på SMS till mig att han hittade mamman; att han gått en gång till och letat, och att hon plötsligt varit där med alla andra små dunungarna simmandes i vattnet, att han släppte ner andungen i vattnet och att de förenades igen, men var det verkligen så? Det känns så osannolikt, accepterar en andmamma tillbaka sin unge efter ett dygn hos männsikor? Skyddade han bara mig från den råa verkligheten? Men i så fall, dödade han andungen? Det kan jag inte tänka mig heller. Ingen annan var där, men kanske han sa nåt till våra föräldrar? Bara några veckor senare var min bror död.
Jag vill tro att det han skrev var sanningen, vill låta minnet vara fyllt av ljus, mitt sista minne med min bror. Låter honom få bära sanningen med i graven. Skapar bilder i mitt inre av att han kommer fram till stranden, av hur han föser ner andungen i vattnet, av hur mamman simmar fram och att våran andunge igen bara blir en i mängden, omöjlig att skilja från de andra. Skapar minnen av hur hela gruppen simmar iväg och min bror sitter kvar där på stranden, i solen, i evig sommar.
Det sägs att sorg är kärlek utan någonstans att ta vägen. Jag försöker skicka min kärlek till det minnet av min bror den där morgonen, med något så osannolikt som en vild andunge sovandes i handen, med en så stolt lillasyster vid sin sida, med ett helt liv och en hel värld för sina fötter.