Ekar i skallen
Det har blivit sommartid igen. Dagarna längre än nätterna igen. Vintern har börjat dra sig tillbaka, de tjockaste vinterjackorna har fått flytta in i garderoberna igen.
Jag har börjat mina sidotjänstgöringar nu, med start på en avdelning för neurorehabilitering. Tempot är mycket lägre än vad jag är van vid, det känns skönt men jag har också blivit lite rastlös. Och checkat ut mentalt. Det känns som att jag inte tänkt en tanke de senaste veckorna, ekar tomt mellan öronen.
Påminns fortfarande hela tiden om tvillingarna. Går runt med en känsla av att något dåligt snart ska hända mig igen. Ser en smärt-skala på bordet i konferensrummet och påminns om förlossningen när det kändes som att min kropp skulle gå sönder, när det gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Hälsar på min kompis på neonatalavdelningen för första gången och ryggar nästan tillbaka för hennes bebis påminner så mycket om tvillingarnas små döda kroppar. En bekant lägger ut på Instagram att de väntar enäggstvillingar och jag avföljer direkt. Ska fylla i en blankett i journalsystemet och ögonen fastnar vid blankettmallen för ansökan om sen abort.
Sorgen är inte överväldigande länge,
Mer som en sån gammal enkilos vikt de hade i butiker för länge sen för att väga varor
hängd på hjärtat
drar mig neråt och inåt
viker mig in i mig själv.
Knycklar ihop mig som ett gammalt kvitto
Tänk om jag aldrig blir gravid igen?