Orättvist
Allt jag ser på Instagram är vänner och bekanta som avslöjar att de väntar barn, gryniga ultraljudsbilder och vi längtar efter dig, babyshowers och kort på nyfödda små ungar med mössor med björn öron och pytte små händer. Stänger ner appen och tänker att jag ska sluta gå in dit på ett tag. Städar i byrån i hallen och hittar handavtrycken vi fick med oss hem från sjukhuset. Tänker det här var allt vi fick och vill gråta, men orkar inte. Små svarta handavtryck på ett inplastat papper och ett svart hål i hjärtat. Känslan av orättvisa käns barnslig, som en unge som grinar för hon blivit utan glass när de andra fått. Längtar tills att få säga till våra nära och kära att jag är gravid igen, få säga den här gången är det bara en, men visst inte än på ett tag.
Det har varit mycket på jobbet senaste tiden, mycket att göra och omorganisationer, men det har gått bra. Hjärnan håller nästan samma takt som vanligt nu. Till veckan ska jag jobba första natten sen i somras nästan.