gaeddan.blogg.se

Och det måste jag ju få, det här är ju faktiskt min blogg. Så. Jag har några saker att dela med mig av, saker som folk sagt till mig de senaste veckorna som jag lagt på minnet, sparat som små vackra stenar från stranden i fickan. 

Först får jag beröm av min favoritöverläkare, vi har träffat en patient tillsammans och han ska fylla i papper att lämna in till min studierektor, utvärdera mig, intyga att jag är på rätt väg. 

Jamen det här kan ju du, säger han, du gör det så bra, nästan specialistnivå! 

Nej men 

säger jag, 

jag är ju bara första året på min ST! 

Jamen vad ska jag säga då, det är ju sant! 

Sen får jag beröm av en ST-kollega som hör mig prata på telefon med en anhörig,

 vilket fint samtal 

säger han, 

vilken fin kontakt ni verkade få, det hördes verkligen att du lyssnade på henne.

Sen får jag beröm av en sköterska, hon undrar varför jag inte varit på avdelningen i veckan, säger 

jag blir som lugn när du är på avdelningen, du håller sån ordning på allt. 

Sist, men absolut inte minst, så får jag beröm av en läkarstudent jag handlett ett par dagar, 

tack för de här dagarna,

säger han, och det låter som att han verkligen menar det.

Det har varit så lärorikt och kul att få hänga med dig! 

Snart är första året på min ST förbi, och det känns varje dag lite mer självklart att det är det här jag ska göra. Det känns fint att få beröm från så många olika håll, fint att känna sig uppskattad och få höra att det inte är bara i mitt huvud som jag tror att jag kan nåt. Det är så lätt att känna sig dålig, det finns alltid så mycket som jag inte kan, så lätt att minnas stunder där det blivit fel, så därför ville jag skryta lite. Spara de här fina strandstenarna istället för att fylla fickorna med grus.