Hope for the best, plan for the worst
Jag tror jag generellt i livet är en sån som hoppas på det bästa, men planerar för (och väntar mig?) det värsta. Har därför sen beskedet om att bebisarna i min mage delar moderkaka haft svårt för att känna glädje över graviditeten. Ser i mitt inre ett framtida ultraljud där katastrofen har inträffat. Försöker väl skydda mig själv från sorg genom att inte låta mig känna kärlek? Ser inte för mitt inre att jag står där om fem månader med två friska barn. Känner ingen lust att börja köpa några babysaker eller fixa iordning hemma. Det känns tråkigt att det är så, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, om jag kan göra något åt det? Om jag borde försöka göra något åt det? För tänk om katastrofen inträffar? Det är ju samtidigt dumt att sörja i förväg nåt som kanske kommer gå hur bra som helst, men jag har alltid varit såhär. Minns hur jag som litet barn kunde gråta på kvällarna över att mina föräldrar och syskon en dag ska dö, att jag en dag ska bli ensam kvar.
Det hjälper ju inte heller att jag är så trött hela tiden, blir ju skör som en nyömsad krabba vissa dagar som jag skrev om i förra inlägget. Vissa dagar så energilös att jag känner mig deprimerad. Vet inte hur länge till jag kan fortsätta jobba, hur länge till jag förväntas jobba när jag mår såhär?
Helst av allt hade jag velat spola fram tiden, slippa vänta och undra och bara veta hur allt blev, men livet är ju tyvärr ingen billig dokusåpa på Netflix. Bara att fortsätta leva på en dag per dag, en timme per timme. Fortsätter hoppas på det bästa, men väntar mig mörker och sorg. Kanske känns det bättre om några ultraljud till fortsätter se bra ut. Nästa redan på torsdag.