Inte vad vi väntat oss
Vi bokade tid för att göra NIPT. Det kan man ju tycka mycket om men vi ville göra det i alla fall. Få ett kvitto på att allt verkar bra (förhoppningsvis), få veta kön på barnet.
Gick dit tillsammans, lite pirriga i väntrummet för man gör ju ett ultraljud först, kollar att allt ser okej ut innan man betalar 6000kr för ett blodprov(kan man ju också tycka mycket om, att det ska bli en klassfråga då att få föda barn utan kromosomfel?). Pirriga inför att få se vår bebis.
Inne hos läkaren, svarar på frågor, nej inga missfall, ja första graviditeten, nej ingen ärftlighet för några kromosomfel.
Går in i rummet bredvid och lägger mig på britsen. "nu blir det kallt" innan ultraljudsgelen på magen.
Läkarögonen ser direkt, både hennes och mina, där är inte en bebis. "Det är två va?". Det är det, två bebisar i min mage. Två likadana små bönor till människor, med små hjärtan som slår, små armar och ben som viftar. Skrattar och gråter, måste skärpa mig så hon kan se ordentligt, de bara hoppar runt på skärmen varje skratt.
I bilen sen, ringer våra föräldrar på FaceTime, visar ultraljudsbilderna, men de ser inte först, "kolla noga!".
Måste sjukanmäla mig från nattpasset jag skulle gått på den kvällen, kan inte tänka en ren tanke, känslostorm i kroppen, går runt och säger "det är två" och fortsätter både skratta och gråta.
Nu har det gått några dagar och det börjar sjunka in. Hade faktiskt tänkt tanken, för magen kom så fort och tidigt fast det är min första graviditet. Idag tog jag gravidbyxor på jobbet istället för vanliga. Livmodern går redan att känna halvvägs upp till naveln.
Det känns fortfarande galet att det är två. Måste köpa två bilbarnstolar. Virka två små kaniner. Två två två. Två små människor att älska, två att oroa sig för. Hoppas att allt ska gå bra.