Måndag
Dagen börjar med att jag vaknar från en dröm om min bror. Min bror som är död alltså, jag drömmer sällan om honom längre. Jag var mig själv så som jag är nu, alltså ett par år äldre än honom. Det var några dar innan han tog livet av sig, jag konfronterade honom om hur han mådde och gav mig inte. Han började gråta och jag sa;
Visst vet du att vi älskar dig?
Du behöver hjälp
Kom så åker vi till psykakuten
Ett par timmar senare och jag är på jobbet, behövde ringa till gyn för att konsultera dem om en av mina patienter. Inget konstigt alls om det inte varit så att min läkare svarade. Kastas tillbaka till senast jag såg honom, stunden vi bestämde oss för att avsluta graviditeten, en av de värsta stunderna i mitt liv. Snubblar på orden och tackar för hjälpen och låtsas som ingenting för mina kollegor som sitter bredvid.
Ett par timmar senare igen och jobbdagen är snart äntligen slut, men så hamnar jag ensam med en av våra stafettläkare i väntan på sköterskorna som ska komma för eftermiddagsrapport. Vi känner varandra väl, har jobbat tillsammans mycket, men han har inte varit hos oss på ett tag. Han frågar;
Hur går det för dig med tvillingarna?
Jag skakar på huvudet och säger;
det blev inte något
säger;
det är sånt som händer
försöker blinka bort tårarna medan sköterskorna kommer in och sätter sig. Tänker att han borde väl kunnat se att jag inte är gravid i åttonde månaden med tvillingar.
Efter mötet; byter om och går ut och sätter mig och gråter lite i bilen innan jag kör hem. Tänker att resten av veckan i alla fall inte borde bli såhär illa som idag.