asd

Missunnsam

Ser bekanta lägga upp bilder på Instagram, bilder på ultraljud och leende bebisar, känner mig missunnsam och det är inte likt mig. Jag som brukar ha nära till att glädjas åt andra. Nu tänker jag bara att det skulle varit min tur nu, jag som lagt ut bild på Instagram, min tur att skriva ”vi längtar till februari”. Tänker ”varför får deras bebis leva och inte mina?”. 

 De senaste dagarna har känts tyngre igen, vill bara gråta och krypa ihop och försvinna. Försöker göra saker ändå men gråten ska ut i alla fall; gråtit i solen på promenad, gråtit medan jag packar upp matvaror efter att ha varit och handlat, gråtit i soffan framför dårarna i love is blind.  Sorgen är ett rum som alltid finns och dörren dit in kan öppnas när som helst, men kan jag bara få stänga den lite också? Bara ett litet tag?