Det hände mig
Som jag väntade mig blev det. Istället för att gå lättad från ultraljudet blev det gå snabbt snabbt i kulvertarna med tårar rullandes ner för kinderna. Byta om. Försök att inte börja gråta hysteriskt i bilen så jag kunde köra hem. Kramas länge.
Ena tvillingen hade mycket mer vatten hos sig, andra tvillingen nästan inget vatten alls. Läkaren visste först inte om vi skulle behöva flyga till Stockholm direkt för behandling eller om man kunde vänta och se, fick vänta några timmar tills han ringde mig. Vänta och se blev det, vänta och hoppas att det vänder.
Har läst för många procentsatser som snurrar i mitt huvud. Försöker fokusera på en; i omkring hälften av fallen går det över av sig själv och allt blir bra igen, när det är såhär tidigt i förloppet. Försöker att glömma bort en; av fallen som inte går över så dör båda barnen, trots behandling, 10% av gångerna.