Att börja jobba igen
Jag är tillbaka på jobbet igen, efter fyra veckor borta. Oktober känns som ett svart hål för mig, känns fel rent tidsmässigt att det är november nu, en hel månad bara försvann? Det känns för det mesta okej att vara tillbaka på jobbet igen. Känner mig trött och trög, men det är väl väntat efter fyra veckor i ett svart hål? Hör hur tankarna trasslar sig ibland när jag ska prata, orden kommer i fel ordning och jag upprepar mig, stakar mig. Jag som brukar vara snabb känner mig långsam, gör missar. Men alla läkarkollegor vet vad som hänt, så de förstår varför jag inte är på topp. Det hade ju ändå inte gått att dölja även om jag velat, med en gravidmage som borde varit större istället plötsligt är borta, så bad chefen mejla ut vad som hänt till dem jag arbetar med.
De som känner mig bra har kommit förbi en och en, kramats och frågat hur mår du? Då har jag gråtit och sagt att det är okej (fast är det verkligen det?), sagt att man kan ju inte gå runt hemma hur länge som helst heller (fast jag helst hade velat det). De har sagt att de blev så ledsna när de hörde, sagt att jag måste säga till om det blir för mycket att göra, några av dem har gråtit också. De andra beter sig mest som om ingenting hänt, men det är lite skönt också, att få tänka på annat och låtsas som inget hänt jag med. Ibland kommer det ikapp mig lite väl hårt på kvällarna istället, börjat gråta redan på väg till parkeringen några gånger, när jag släppt taget om masken jag hållit uppe hela dagen. Jag är ganska bra på att låtsas som ingenting, men det är nog inte så bra egentligen.
Människan är bra på att se mönster, att leta orsaker, det är så vi överlever, så vi undviker faror och lär oss göra bättre, göra rätt. Märker att min hjärna ibland letar det omöjliga svaret på varför det här hände just mig, men det finns ingen att skylla på, inte ens mig själv. Det finns inget ögonblick att peka på och säga "där, det var därför". Hade jag trott på Gud hade jag kanske kunnat finna ro i tanken på att "det finns en mening med allt", men jag gör ju tyvärr inte det, och vad skulle meningen vara med att två små bebisar ska dö innan de ens hunnit leva? Önskar en omöjlig önskan om att mina bebisar fått leva, eller att de aldrig ens delat sig till två och att bara en frisk bebis fortfarande funnits i min mage nu.