Sett och hört
Lyssnar på Hanna och Nea om att möta sin bästa kompis på stan, och jag avundas dem, att bo i samma stad som sin bästis. Världen är lite på sned när man bor så långt ifrån personer man älskar. Sen pratar de om att inte orka bära sitt eget hjärta, och jag tänker på mitt bröllopslöfte jag gav: ”all min lycka vill jag dela med dig, allt tungt vill jag hjälpa dig bära” och att denna graviditeten verkligen innehöll båda delarna, och vilken tur det är att vi har varandra.
Det är svårt att gå vidare så länge jag fortsätter blöda, när varje besök på toaletten påminner mig om sorgen. Det har gått för många veckor nu, jag borde inte blöda längre, men två besök på gynjouren har inte gjort nån klokare. En dag började jag blöda så kraftigt så jag för ett par minuter tänkte att nu kanske jag dör, men sen slutade det igen. Trodde jag på gud skulle jag kanske tänka att detta var straffet? Kanske är det bara så att varken själ eller kropp var redo att släppa taget om de två små barnen, att även kroppen håller taget lite för hårt.
En kväll en känsla av att ha kapitulerat, jaha jag ska väl vara såhär nu för alltid, ledsen och blödande och med känslan av att vara ett spöke av den jag förut var. Ser en TikTok om en som ”lost her spark” och tänker att det är jag nu, en person utan gnista.
Sjukanmälde mig från jobbet en dag, för det går inte att jobba när man bara sovit 4 timmar och har tappat sin gnista. Skrev till en kollega hur det var och fick till svar: "har sett på dig hela veckan att du inte mått bra. Blek och nedstämd, men inte haft tillfälle att fråga. Krya på dig, och stanna hemma resten av veckan du!” Så det gjorde jag. Jag som trott att jag varit bra på att hålla uppe masken? Tji fick jag. Även andra ser visst att gnistan är på vift.
Intellektuellt vet jag ju att det kommer bli bättre, och det är ju såklart bättre nu än för några veckor sen, men när man är inne i dimman är det svårt att se vägen ut.